Logik enligt Julia

Det är lite över mitt förstånd hur fort 3 månader kan gå fast det samtidigt kan kännas som en evighet sen vi låg där på BB alldeles chockade med vår ännu namnlösa bebis i famnen. Det är konstigt det. Så självklart att Alvin är med oss men samtidigt så overkligt.

Idag 3 månader gammal håller Alvin snabbt på att växa ur storlek 56. Han tjattrar gärna och han ler åt grimarser och åt leenden. Och han försöker härma grimarser och sticker ut tungan tillbaka om man gör det åt honom. Om han är pigg och på bra humör. Han är starkt som tusan i nacken, tycker att det är helt ok att ligga på mage men rullar över på rygg då och då. Fast det känns fortfarande nästan lika okontrollerat och slumpartat som när han gjorde det första gången redan 5 veckor gammal. Han vill fortfarande äta var tredje timma dygnet runt men nattetid sover han däremellan i sin egen säng. Korgen är dock nästan urvuxen och spjälsängen står redo. Bara mamman som ska vänja sig vid tanken att han blivit så stor innan vi kan byta... Han har (tyvärr) börjat använda sina röstresurser lite kraftigare när han är ledsen eller arg. Och när han blir ledsen eller rädd (till exempel av hundens skäll) åker mungiporna verkligen ner och tårar rinner. Han gillar att stå i knät på den han sitter hos och han gillar att titta på lampor och mönster. Leksaker är fortfarande ganska ointressanta men mobilen över skötbordet är älskad. Nästan alltid lugn när han läggs där. Bästa leksaken är annars de egna händerna. Ständigt ska de in i munnen. Och nu på självaste 3-månadersdagen fick jag verkligen att riktigt skratt. Alltså ett sådant där kluckande skratt så att han nästan kiknade. Så kul kan det vara att ligga på skötbordet och titta på mamma som gör grimarser. Det är en liten sammanfattning över vår skatt just nu... Mer och mer älskad för varje dag.