Min mamma

Det börjar bli dags att skriva om det som jag hitintills inte skrivit om eftersom saker blir så verkliga när man skriver om dem och det finns saker man inte vill ska vara verkliga. Saker som att ens mamma har obotlig cancer. Sådant vill man inte ska vara på riktigt och då kan man testa att ignorera det hela men till slut så funkar faktiskt inte det speciellt bra. Eller det funkar egentligen inte överhuvudtaget någonsin. Bara väldigt korta stunder och aldrig är det nog speciellt hälsosamt att låtsas som ingenting. Så det gör jag inte, jag försöker bara att inte tänka på det hela tiden och att njuta av det som är just nu istället.

Mamma blev sjuk i bröstcancer första gånger redan 1994. Då opererade man bort det onda, strålbehandlade och hon fick cellgifter. Det var inte kul men jag var ett barn då, eller i alla fall en tonåring och jag handskades med det på något vis. Sen blev hon frisk. Och det var hon enda tills för fem år sedan. Då kom det tillbaka och det kommer aldrig att försvinna mer. Aldrig mer kommer hon att vara frisk. Till och från har det knappt märkts och det är först på senaste tiden som hon verkligen är sjuk. Sjuk så att hon inte kan jobba, sjuk så att hon inte orkar göra det hon vill, sjuk så att hon själv pratar om det och liksom suckar lite uppgivet. Läkarna är duktiga, de testar med mängder av olika mediciner. Blandar hormonbehandling med cellgifter, testar nya sorter. Olika sorter. Ungefär ett halvår i taget funkar det. Så länge lyckas varje medicin hålla det hela stången. Sen börjar de elaka tumörerna att växa och sprida sig igen. I hela kroppen är de nu. Det går sakta men de blir fler och fler och allt större. När en sorts behandling slutat att verka testar man med nästa sort. Det är bara det att dels kommer de där stunderna då medicinerna inte funkar allt tätare och dels finns det inte så mycket mer att pröva med snart. Säger de som vet. Eller jo, starka, hemska cellgifter som man mår pyton av men de har min mamma faktiskt sagt att hon inte vill ha. Hon vet att hon ändå inte kan bli botad, hon vet att det bara handlar om att förskjuta det oundvikliga och då har hon sagt att hon hellre är så pigg och med som möjligt en kortare stund än att dra ut på lidandet. Tycka vad man vill om det. Hon är bestämd min mor och jag har full förståelse för hennes beslut även om mitt eget lilla ego så klart kan tänka lite annorlunda ibland.

Ja, så är läget. Just nu har jag en väldigt trött mamma, hon är hemma, ser någorlunda ut som vanligt men är väldigt smal då hon är trött för att äta samt saknar aptit. Hon tar det lugnt, sitter i en fåtölj, ligger i sängen eller om det är fint ute i en solstol i trädgården. Hon mår verkligen inte bra, nu märks det som sagt på riktigt att hon är sjuk men det går fortfarande relativt sakta. Betydligt mer sakta än vad någon vågade hoppas på då hon fick diagnosen för 5 år sedan. Under den tiden har hon hunnit få barnbarn. Hennes högsta önskan hann bli uppfylld och det är jag så glad för. Det är konstiga motstridiga känslor. När jag tänker på sen, fast jag knappt vågar, så blir jag allra mest ledsen för hennes och för Alvins skull. För henne som inte kommer att få se honom växa upp och göra alla de där sakerna hon tidigare sagt att hon ska göra med sina barnbarn och för hans skull för att han inte kommer att ha sin mormor där så som en mormor ska vara (och så får jag av någon underlig anledning skuldkänslor för det). Klart jag får panik även för egen del. Mamma är ju min egen lilla uppslagsbok som man ringer så fort man har en fråga från allt gällande hur en viss maträtt ska tillagas, hur man får bort en jobbig fläck till hur man ska ta hand om sitt barn, hur man ska handskas med besvärliga människor och hur man ska prioritera här i livet. Förstår inte hur man klarar sig utan de råden. Det kan man ju bara inte göra så just den delen tänker jag inte ens på. Skjuter framför mig och på något vis tror jag att det är rätt för man kan ju inte gå runt och oroa sig för framtiden när man ju borde passa på att utnyttja allt det bra man fortfarande har till max. Och jag vet ju att inget, absolut inget, får mamma att bli piggare än en stund med Alvin och därför försöker jag verkligen åka dit med honom så ofta jag kan och jag vill så klart dessutom att han ska få träffa sin mormor så mycket det bara går. Nackdelen med besöken är dock dels att jag ofta blir rätt deppig efteråt för när man ses blir man verkligen påmind om läget och det blir så mycket tydligare i kontrasten mot livfullaste lilla Alvin. Dessutom är det så att när jag kommer dit med Alvin så är det en riktig ljuspunkt för hela familjen. Det gör att när jag kommer dit så pratas det väldigt lite sjukdom och väldigt mycket Alvin och det vill jag så klart inte ta ifrån någon men ibland skulle jag vilja kunna prata mer allvar med mamma än vad jag gör. Det är svårt både med hänsyn till Alvin (okej att han inte förstår ännu men när drar man gränsen?) men som sagt också för att jag inte vill förstöra den glada stunden med sådant snack.

Vet inte riktigt hur man avslutar ett inlägg likt detta, brukar inte skriva om sådana svåra saker för vill som sagt inte att de ska vara verkliga men det är svårt att inte skriva när det är så nära inpå i tankarna mest hela tiden och det vore galet att inte skriva när jag har möjligheten till att få lufta mina tankar.

Publicerat: 2011-08-08 @ 22:56:36


1 kommentarer
Postat av: Elinor- Matildas mamma

Åh. Vad ska man säga? Jag beklagar verkligen. Jag kan inte ens föreställa mig hur du känner.



Det är jobbigt att se sin mamma sjuk. Det vet jag, min mamma har varit sjuk i svår RA hela mitt liv. Men det går inte att jämföfa med vad du går igenom. Du skriver väldigt fint om din mamma. Jag hoppas att ni får många fina stunder tillsammans allihop.



Åh dt är svårt att kommentera sånt här, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, vill inte göra dig ledsen på något sätt heller. Men jag tycker att du har en fantastisk mamma som kämpar och du är en fantastisk dotter som står vid hennes sida.



En stor kram från mig

2011-08-09 - 23:30:10 | URL: http://theredishfox.blogg.se.

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se - allt om bloggdesign!