Alvin nio månader
9 månader.
NIO MÅNADER.
Lika bra att jag slutar skriva varje månad om hur snabbt tiden går för det är ju tydligen så det är. Tiden går visst lika fort hela tiden, bara det att jag inte riktigt hänger med. Så det borde betyda att detta är saker och tings (och tidens) normaltillstånd. Lika bra att anpassa sig och inse att en månad passerar snabbt. Om man utgår från det klassiska tänket att man är gravid i 9 månader så har ju Alvin faktiskt funnits exakt lika länge utanför magen som i den nu. Det stämmer förstås inte riktigt, han har varit längre tid på utsidan men ändå, något lite magiskt är det ändå när man tänker på det. Och för att att inte bryta en tradition så kommer här, för mitt eget dåliga minnes skull, en liten sammanfattning av vad man kan hitta på en dag om man heter Alvin och precis har blivit 9 månader.
Krypa runt som en illbatting (inga hinder är för stora).
Klättra upp för hela trappen (gulp säger mamma).
Ställa sig upp mot allt. I allt ingår även att ställa sig upp mot vår fondvägg med stora blommor och försöka hålla i sig i dem. Även om de ju i ärlighetens namn inte borde ge speciellt mycket stöd, inte ens dess kvistar så funkar det prima.
Flytta in i öppna spisen.
Plaska med hundens vatten och pilla lite med matkulorna.
Titta förundrat ner på vattnet i toaletten.
Ställa sig upp i sömnen ungefär en gång i timmen och inte lyckas lägga sig utan hjälp.
Sova 2 gånger på dagen, helst i vagnen, möjligen i bilen. Omöjligen i egen säng.
Äta grötfrukost, lunch bestående av hel burk mat och lite efterrätt, mellanmål (frukt, yoghurt eller gröt), middag lika samma som lunchen och sen välling innan nattning. Och sen har det tidigare varit en hel massa amning hela natten och morgonen men sen två nätter tillbaka jobbar vi stenhårt på endast ett mål välling nattetid. Amning erbjuds kväll och morgon men vägras nattetid. (Vi får se hur det hela slutar).
Snacka högt men mest bara brölanden (hej, han är ju grabb). Hade några dagar med mycket papapapapapa och babababababa och alldeles för lite mamamamamama men sen verkar något annat kommit emellan och det har helt glömts bort.
Med stor förtjusning gå själv med gåvagnen.
Kasta iväg sin boll och sen jaga efter den.
Mysa betydligt mer än tidigare och det börjar bli lite okej att ligga still på rygg igen (det finns hopp för enklare blöjbyten).
Skratta åt roliga grimarser, konstiga ljud, hunden, andra barn och åt sina egna bus.
Goaste, goaste unge. Så alldeles, alldeles underbar att jag blir tårögd när jag tänker på det och så fantastiskt söt att man vill käka upp honom. Det är vår Alvin det!
